Therese Ahlberg

Är helt ledig och det är underbart.

Har vänt på dygnet helt och hållet och inatt somnade jag efter dubbelavsnitt av Sex and the city. Var hos Synsam imorse och gick i linsskola - har sedan sett Malmö med nya ögon. Spenderade hela dagen på stan, bland rea-tanter och nyårsmissar, åt olyxig middag med Soffan, snackade killar tills vi tröttnade och kramades hej då och gott nytt år. 

Väl hemma har jag botaniserat i min skivsamling som inte varit sig lik sedan jag hade Klubb Gung med Micke. Har nu sorterat, tagit bort post-it-spellistor och rensat bland skivorna. Har därmed avslutat fas 2 av "making the vardagsrum". Nu är soffa, fåtöljer, bokhylla, böcker och skivor på plats - bara gardiner och matta som saknas. 

Nu är det Bridget Jones på tv, älskar repliken "He likes me just the way I am".

Årets album 2007:
1. Familjen - Det snurrar i min skalle
2. Mando Diao - Never Seen The Light of Day 
3. Kent - Tillbaka till samtiden
4. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala
5. Adam Tensta - It´s a Tensta Thing 
6. Salem Al Fakir - This Is Who I am
7. Governor Andy - Underhållningsmaskinen
8. M.I.A. - Kala
9. Timbaland - Shock Value
10. Maia Hirasawa - Though, I´m Just Me 

Årets låt 2007:
1. Kent - Generation ex
2. Säkert - Vi kommer att dö samtidigt
3. Familjen - Det lilla livet 
4. Sahara Hotnights - Visit to Vienna
5. Kleerup with Robyn - With Every Heartbeat

Årets konsert 2007:
Kent, Annexet. Nästan tio år efter att jag hörde Kent för 
första gången på Mejeriet i Lund överträffade de sig själv, 
om möjligt, i en magisk show. 

Största förhoppning inför 2008:
Mer svensk baktakt åt folket!!!







Det var svårare än vanligt att göra listan i år. Tog en 
hel dag för mycket till och med. Till min stora glädje blev 
det nästan en helsvensk lista.
 
Vem är din etta på listan? 

Det är en speciell känsla som infinner sig när man hittar en bh som sitter helt perfekt. En bh där kupa och omfång är som gjorda för just mina bröst - och toppen jag precis köpt. När man väl hittar en sån bh är det minsann värt att köa i en halvtimme (!) mitt i sista-minuten-shopparnas julstress.
 
Däremot är det en aning störigt att komma hem och packa upp sitt fynd - för att märka att expediten glömt att ta bort larmet...

Kan man kräva tidskompensation av H&M när jag nu måste in i stan på självaste julafton också...?

Ja, den rubriken använde jag för första gången precis innan sommaren. Då hade en av mina bästa vänner gått bort i en bilolycka.

Nu använder jag den igen.

Mest med tanke på det besked jag fick på väg hem från Eskilstuna förra söndagen - en nära släkting hade gått bort - men även med tanke på allt just nu. Har varit så otroligt mycket hela detta året. Positivt och negativt om vart annat och på slutet mest jobbigheter med sjukdomar inom familjen och hjärtesorg. Knappt så att tankarna och kroppen hunnit med, än mindre omgivningen. Sorgen för en sak har ersatts med en annan och så har det hänt en massa
roliga grejer parallellt (jobb, lägenhet, fest). Inget har egentligen fått tillräckligt med tid.

Ibland är det bara så. Var bara så länge sen det faktiskt var så i mitt liv.

Men snart är det julledigt. Om tio minuter kommer Sophie och hämtar mig och då börjar två veckors utpustande.

Den största glädjen just nu är att jag för första gången på fem år kommer att fira hela julen i Malmö med familj och vänner. Inget flängande med tåg och flyg, inget extrajobb, inga sorgliga adjön.

I onsdags när vi klädde granen sa mormor till mig: Stackars dig som kommit ner till alla bekymmer (syftade på sjukdomarna i familjen). Jag kramade om mormor och tänkte för mig själv att jag gjort helt rätt som flyttat ner nu och kan vara nära.  

Till ikväll  - ska på säsongens sista Oslipat (stå-upp) på Inkonst med Jossi. Dricka vin och skratta i höstmörkret känns som en väldigt bra kvällsaktivitet.

Till torsdag - lucia, avdelningsfest (på Utmaningarnas hus) och god middag på Epicuré. Vi ska dessutom spela julklappsspelet:)

Till fredag - efter jobb åker jag och Marika.A mot helgens äventyr i Tuna. Fredag blir det öl med Marika.I och på lördag är det fest hos the Mike. Och däremellan ett ångestladdat (men efterlängtat) möte med Alexen.

I lördags spenderade jag och Måns hela dagen på stan - i ett nästintill febrilt tillstånd. Vi finkammade affär ut och affär in - men hittade knappt några klappar (halvsanning: Måns köpte till 6 personer).

Jag konstaterade snabbt att det är för lång tid kvar till jualfton - känner liksom ingen press än - och därför inga klappar. Tanken måste få gro lite - vill inte bara impulsköpa klapparna.

Köpte däremot en julgransdekoration á la glittrande ren och en skojeriklapp till årets omgång av julklappsspelet. Åt pepparkakor, glögg, rostade mandlar och glass med Oreo, röstade på Malmös lucia och hade väldigt trevligt. Om än aningen mätta. 

 

Koi invigde sin ovanvåning i helgen. Festmöjligheterna var många om du ville hänga i baren och dricka drinkar hela kvällen. Ville du däremot dansa (som jag) var det sämre. För på det nya Koi finns inget dansgolv! Vilket blir så konstigt när de spelar riktigt bra dansmusik.

Den största behållningen var utan tvekan den fina toaletten med fontän - och att jag träffade Antons söta syrra.

Imorse läste jag i Metro att tjejer kramas mer än killar. Kanske kan bero på att tjejer ofta hälsar med en kram medan killar "morsar" på varann.

En av de personer man kramas minst med, enligt samma artikel, var bland annat sin sambo. Tyckte det lät sorgligt. När jag väl blir sambo ska jag kramas hela tiden.

Denna vecka har jag lyckats med att kramas en hel del fastän att jag numera går under civiltillstånd singel/ogift. Har kramat kollega, kompis, kompis kompis och en drös med släktingar.

Knappt två veckor har gått sedan jag och Alex, en söndagmorgon kom fram till att vi aldrig kommer att komma fram till någonting när det gäller oss. Vi slutade det samtalet med att säga att det var slut. Följt av några kanske, eller, men, naaah. Och tårar i överflöd.

Dagen efter kändes det för jävligt.
Dagen efter det ännu mer för jävligt.

Vi var helt enkelt för fega för att våga och kommer härmed aldrig att veta om det hade funkat eller inte. Men till slut gick det inte att skjuta på beslutet längre. Både jag och Alex har gått omkring i någon falsk trygghet och mått dåligt hur länge som helst. Det var dags att satsa eller säga hejdå, sätta punkt och gå vidare. 

Men hur säger man hejdå till den man pratat med fem gånger om dagen i tre år, älskat och hoppats på? Hur säger man hejdå till den som skulle vara den?

Varje dag sedan dess har varit en kamp. Kamp mot att ta upp telefonen och ringa till honom. Kamp mot tårarna på jobbet. Kamp mot att tänka tanken "är det rätt"?

Visst hade jag kunnat ta upp telefonen och ringa. Men vi vet båda två att det bara gör oss förvirrade, att våra känslor spelar oss ett spratt. Att vi för studen tror att vi vill något som vi så många gånger bevisat att vi inte vågar.
 
Idag känns det inte för jävligt längre, fortfarande ont som fan och mest hela tiden. Men mest av allt är det sorgligt. Har insett att jag kommer att förlora min absolut allra bästa vän. Klysha jag vet - men Alex är så bra. Med honom i mitt liv kunde jag klara allt. Nu känner jag mig svag och grå.  

Aldrig förr har jag hatat hösten som nu.