Novemberbomben
Knappt två veckor har gått sedan jag och Alex, en söndagmorgon kom fram till att vi aldrig kommer att komma fram till någonting när det gäller oss. Vi slutade det samtalet med att säga att det var slut. Följt av några kanske, eller, men, naaah. Och tårar i överflöd.
Dagen efter kändes det för jävligt.
Dagen efter det ännu mer för jävligt.
Vi var helt enkelt för fega för att våga och kommer härmed aldrig att veta om det hade funkat eller inte. Men till slut gick det inte att skjuta på beslutet längre. Både jag och Alex har gått omkring i någon falsk trygghet och mått dåligt hur länge som helst. Det var dags att satsa eller säga hejdå, sätta punkt och gå vidare.
Men hur säger man hejdå till den man pratat med fem gånger om dagen i tre år, älskat och hoppats på? Hur säger man hejdå till den som skulle vara den?
Varje dag sedan dess har varit en kamp. Kamp mot att ta upp telefonen och ringa till honom. Kamp mot tårarna på jobbet. Kamp mot att tänka tanken "är det rätt"?
Visst hade jag kunnat ta upp telefonen och ringa. Men vi vet båda två att det bara gör oss förvirrade, att våra känslor spelar oss ett spratt. Att vi för studen tror att vi vill något som vi så många gånger bevisat att vi inte vågar.
Idag känns det inte för jävligt längre, fortfarande ont som fan och mest hela tiden. Men mest av allt är det sorgligt. Har insett att jag kommer att förlora min absolut allra bästa vän. Klysha jag vet - men Alex är så bra. Med honom i mitt liv kunde jag klara allt. Nu känner jag mig svag och grå.
Aldrig förr har jag hatat hösten som nu.
Kram på dig gumman och tack för senast.
Jag vet hur det känns, det är för jävligt helt enkelt. Du vet att du alltid kan ringa om du vill prata.
Kram, tänker på dig!
Usch, sådär var det när jag och Richard gjorde slut också... vi hade båda gått omkring med den där känslan aldeles för länge... det är något som inte är helt rätt, och även när vi försökte jobba på det kändes det ändå aldrig riktigt bra, men att göra slut var inte riktigt heller ett alternativ, vi var ju bästa vänner och delade precis allt... men så en dag så tog vi beslutet och det var skitjobbigt. Nu ett halvår senare är jag lyckligare än jag någonsin varit med min Marcus, och Richard och jag är fortfarande vänner :) Vet inte om det är någon tröst, men det jag försöker säga är att jag tror ni gjorde rätt och att det kommer att kännas mycket bättre om ett tag. Kram på dig!
Shiit - det trode jag aldrig. Jag trodde att ni hade flyttat ner båda efetrsom man aldrig ser röken av nån av er här i tuna. Synd att det blev så. Trodde ni skulle starta klubb och leva loppan i söder. Men tji fick vi. Krya på hjärtat!
Hej! Det varverkligen tråkigt att höra! Sånt är verkligen jobbigt!
Tänker på dig!
Kram
Sänder dig ett gäng virtuella kramar tills vi ses nästa gång.
Detta är ingen "jag-vet-hur-det-känns-häslning". Bara ett hej så att du vet att jag tänker på dig. Vi pratar inte så ofta och vi tänker säkert båda två att vi ska ses. Här kommer i alla fall en kram. En STOOOOR KRAM.
Kram från Groove med!
Kram och lycka till med allt!