Therese Ahlberg

Imorse läste jag i Metro att tjejer kramas mer än killar. Kanske kan bero på att tjejer ofta hälsar med en kram medan killar "morsar" på varann.

En av de personer man kramas minst med, enligt samma artikel, var bland annat sin sambo. Tyckte det lät sorgligt. När jag väl blir sambo ska jag kramas hela tiden.

Denna vecka har jag lyckats med att kramas en hel del fastän att jag numera går under civiltillstånd singel/ogift. Har kramat kollega, kompis, kompis kompis och en drös med släktingar.

Knappt två veckor har gått sedan jag och Alex, en söndagmorgon kom fram till att vi aldrig kommer att komma fram till någonting när det gäller oss. Vi slutade det samtalet med att säga att det var slut. Följt av några kanske, eller, men, naaah. Och tårar i överflöd.

Dagen efter kändes det för jävligt.
Dagen efter det ännu mer för jävligt.

Vi var helt enkelt för fega för att våga och kommer härmed aldrig att veta om det hade funkat eller inte. Men till slut gick det inte att skjuta på beslutet längre. Både jag och Alex har gått omkring i någon falsk trygghet och mått dåligt hur länge som helst. Det var dags att satsa eller säga hejdå, sätta punkt och gå vidare. 

Men hur säger man hejdå till den man pratat med fem gånger om dagen i tre år, älskat och hoppats på? Hur säger man hejdå till den som skulle vara den?

Varje dag sedan dess har varit en kamp. Kamp mot att ta upp telefonen och ringa till honom. Kamp mot tårarna på jobbet. Kamp mot att tänka tanken "är det rätt"?

Visst hade jag kunnat ta upp telefonen och ringa. Men vi vet båda två att det bara gör oss förvirrade, att våra känslor spelar oss ett spratt. Att vi för studen tror att vi vill något som vi så många gånger bevisat att vi inte vågar.
 
Idag känns det inte för jävligt längre, fortfarande ont som fan och mest hela tiden. Men mest av allt är det sorgligt. Har insett att jag kommer att förlora min absolut allra bästa vän. Klysha jag vet - men Alex är så bra. Med honom i mitt liv kunde jag klara allt. Nu känner jag mig svag och grå.  

Aldrig förr har jag hatat hösten som nu.