Therese Ahlberg

Ja, den rubriken använde jag för första gången precis innan sommaren. Då hade en av mina bästa vänner gått bort i en bilolycka.

Nu använder jag den igen.

Mest med tanke på det besked jag fick på väg hem från Eskilstuna förra söndagen - en nära släkting hade gått bort - men även med tanke på allt just nu. Har varit så otroligt mycket hela detta året. Positivt och negativt om vart annat och på slutet mest jobbigheter med sjukdomar inom familjen och hjärtesorg. Knappt så att tankarna och kroppen hunnit med, än mindre omgivningen. Sorgen för en sak har ersatts med en annan och så har det hänt en massa
roliga grejer parallellt (jobb, lägenhet, fest). Inget har egentligen fått tillräckligt med tid.

Ibland är det bara så. Var bara så länge sen det faktiskt var så i mitt liv.

Men snart är det julledigt. Om tio minuter kommer Sophie och hämtar mig och då börjar två veckors utpustande.

Den största glädjen just nu är att jag för första gången på fem år kommer att fira hela julen i Malmö med familj och vänner. Inget flängande med tåg och flyg, inget extrajobb, inga sorgliga adjön.

I onsdags när vi klädde granen sa mormor till mig: Stackars dig som kommit ner till alla bekymmer (syftade på sjukdomarna i familjen). Jag kramade om mormor och tänkte för mig själv att jag gjort helt rätt som flyttat ner nu och kan vara nära.