Therese Ahlberg

Jag har inte helt oväntat fått kritik för min senaste Groove-krönika med namnet Bara jag slipper lyssna på Winnerbäck.

Och ingen är gladare än jag. Kritik, oavsett om den är positiv eller negativ, är en reaktion och dessutom ett kvitto på att läsarna reagerar, upprörs - och inte minst tar sig tid för att framföra ett budskap de bryr sig om. Jag gillar det skarpt! Kanske bor en liten Linda Skugge inom mig?  

En del av kritiken har låtit "men ALLA gillar ju Winnerbäck" och "Winnerbäck är ju det största som hänt artist-Sverige - hur kan du dissa honom?!". Vilket är ungefär som att säga att ALLA tycker om Carola, men som visades igår när svenska folket verkligen fick säga  - you´re wrong!

Jag brukar ha för vana att inte gilla det ALLA gillar, men i Winnerbäck-fallet har jag verkligen försökt. Jag har till och med tittat inåt och funderat över om det är mig det är fel på - eftersom att ALLA gillar Winnerbäck! Men så på en fest för en tid sedan snackade vi om Winnerbäck apropå att han fått motta pris för sin musik. Jag bedyrade hans låt med Miss Li, men tillade att jag i övrigt inte har så mycket över för hans musik. Tjejen som påbörjat samtalet höll med - detta har aldrig hänt tidigare. Vi konstaterade att musiken saknar nyanser och att den är smått ångestframkallande med det där igenkännliga plinkandet. Det var befriande för mig.

Till detta hör att jag inte har något mot att gå på konsert för stämningen och vännerna (hej Annika i sommar!), men jag kvarstår vid att Winnerbäck inte är något jag kommer att köpa själv. Vågar påstå att många låtar påminner om varandra. Litegrann som Tingseks melodi.