För snart två veckor sedan, då jag precis skulle ta nya tag med ex-jobbet och hade bestämt mig för att, trots min handledares opeppiga uttalanden (t.ex: du fattar väl att du inte kommer kunna bli klar i tid), ge allt jag hade för att hinna i tid, hade jag lovat mig själv att jag inte skulle läsa min hotmail förrän jag ex-jobbat klart den dagen. Men jag sögs till hotmailknappen i menyraden ändå. 5 nya mail i inboxen, ett från Chelsea. Jag läser det sist så att jag får skratta lite, tänkte jag...
Mailet var inte skrivet av avsändaren utan av hennes man Gareth som berättade att Chelsea omkommit i en bilolycka två dagar tidigare. Overkligt tänkte jag, det kan ju inte stämma. Jag skulle ju besöka henne i sommar, vi skulle ju umgås med våra familjer, jag hann inte säga hejdå, vi var ju själsfränder, delade så många minnen. Tankarna strömmade fram. Men konstigt nog uteblev tårarna.
Jag öppnade min rapport till ex-jobbet och skrev vidare. Oberörd, som om att orden jag läst inte smärtade eller fick störa mig. Jag skulle ju gå upp i juni. Jag skrev ett ord, tror att det var målgrupp - sen kom tårarna - vad var det egentligen jag hade läst.
När chocken släppt läste jag mailet igen. "Chelsea was happy, we had just bought a little dog. She loved you and talked about you all the time, you were her best friend". Gareth skrev att jag gärna fick komma på begravningen och att jag var välkommen att skriva något som han kunde läsa upp vid ceremonin. Det var alltså sant. Jag velade ett tag men kom fram till att jag inte ville åka till begravningen i Wales utan hellre hade en ceremoni här hemma. När jag var i Stockholm arrangerade vi en fin sorgbukett med vita och gula liljor (för vänskap) och skrev en rad.
I tisdags var begravningen. Jag hade tankarna med Chelsea hela dagen och på kvällen gick jag och Alex på gudstjänst för att få ägna tankarna i lugn och ro. Tände ett ljus och slöt ögonen för att tänka så att hon kunde höra, skrattade plötsligt till för att jag kom på att jag tänkte på svenska, Chelsea kunde ju bara hej, tack och massa snuskfraser - fick tänka på engelska istället (!!). Efteråt gick jag och Alex en lång runda och pratade, jag har verkligen världens bästa Alex. Även om vi var i ett annat land och inte vid begravningen kändes det fint. Senare på kvällen fick jag ett sms av Gareth där det stod att han läst upp mitt brev i kyrkan och att alla hade skrattat åt delen om världens största cheddarpizza. De hade även spelat "vår" låt. Då kom tårarna igen.
Om jag varit lite kort, konstig, haft svårt att dra upp smilbanden har ni nu förklaringen. Det kom över mig att jag inte kan det här med sorg, vet liksom inte riktigt hur man gör, har aldrig mist en nära vän tidigare. Men för mig har det funkat att prata, skratta, gråta, promenera, vara tyst, tända ljus i typ alla kyrkor i min närhet och mest bara tänka. Men det här med sorg är en märklig grej, man vet liksom aldrig när den kommer över en.
Det jobbigaste har varit att träffa människor som inte vet, som inte har haft chans att få veta och som jag i sammanhanget inte har kunnat berätta för. Och värst i detta har varit att ha en handledare som inte ens har kunnat säga "jag beklagar" utan bara bulldozat på som om inget hänt fastän att jag berättat. Jag bestämde mig för att gå upp i september istället och det känns bra. Sorg kan man inte skjuta på även om jag hade velat lämna Eskilstuna helt klar. Jag var tvungen att få ge Chelsea och mig själv tid (halleluja vad det lät).
Nu känner jag mig stabilare och redo att komma ut ur min bubbla, känner att jag har avskärmat mig och undvikit att träffa människor i två veckor. Chelsea kommer alltid finnas med mig, precis som tidigare. Och jag tror absolut att vi kommer att träffas igen - för det gör själsfränder.
I detta brus av sorg och tankar har det hänt många bra saker vars glädje gjort det lite lättare att gå vidare (eller vad man kallar det). Har blivit kallad på arbetsintervju på Alfa Laval, har fått tag på stor lägenhet vid Lilla torg (ska dela 90 kvadrat med en Fredrik), har fått beröm på mitt nya jobb och så har jag haft kompisen Sophie på besök i 5 dagar. Och nu i helgen har jag varit hos min malmökompis Emma i Stockholm på partaj (var ute på Olssons video - absolut coolaste namnet på ett uteställe). Har tränat vibrationsträning och hittat en person att snacka reggae till fördärv med. Och så har Maria och Fredrik äntligen fått en son (11 dagar över tiden). Grattis grattis grattis!! Och sommaren är här för ett tag.
På onsdag är det examensfest. Livet leker faktiskt egentligen! La vita e bella, som Roberto Benigni, hade sagt. Livet är vackert, men det gör riktigt ont att leva ibland.