Nära ögat
Stress gör mig lugn.
Mellan 15.00 och 15.30 idag kunde jag egentligen ha ramlat ihop av stressattack, fått hjärtattack eller gått in i väggen. Jag hann tänka att det var kört, att jag var tvungen att ställa in IDP-tidningen, hann tänka att jag skulle rymma landet och låtsas som om att det regna när folk börja prata Eskilstuna eller ex-jobb för den delen, "ex-jobb vadå"?.
När jag kom hem från skolan idag och packade upp väskan kunde jag inte hitta mitt IDP-block. Det var som bortblåst med alla nummer, all info, alla intervjuer, all planering ? ja, hela tidningen borta. GULP! Jag såg en viss arg uppdragsgivare och en halvt besviken redaktion framför mig. Sen hyperventilerade jag ett tag och letade igenom hela rummet.
20 minuter senare skulle jag åka till Strängnäs för att träffa Sandras lilla Tuva för första gången. Tänka tänka tänka. Vad exakt gjorde jag under dagen, var la jag blocket? Ser mig själv gå ner för trappan på IDP med blocket i handen, träffar Maria, lägger mina grejer på bänken utanför toaletten, tar på mig jackan, snackar med Maria om en artikel, säger vi ses imorgon, går hem. Och blocket borta.
Går lugnt tillbaka till IDP. Det här kan ju liksom bara inte hända. Alex säger lugnande i telefon att jag ska ringa städerskan. Jag är redan ganska lugn. Jag tänker att det liksom bara inte kan hända. Håller ändå tummarna i jackfickan, båda tummarna. Kommer in på IDP, har glasögonen på, skymtar något vitt på bordet utanför toaletterna. Pulsen stiger - mitt block! Suckar lättat.
Så nu ska man inte bara ha back-up på datorn, även på kollegieblock. I alla fall om du heter Therese. Nära ögat där!
HJäääälp! Vilken tur ändå.
Usch, det är så jobbigt när såna där viktiga grejer försvinner, och jag är rätt duktig på att tappa bort saker.