Therese Ahlberg

Skön helg trots allt.

En tjej på jobb har blivit sjuk och jag skulle egentligen vara ledig hela helgen för att ta igen allt innestående på kontona fest, slapp och hem. Istället blev det jobb fre, lör och sön. Och däremellan nerlagda festplaner, god mat och Triathlon i film.

Startade fredagen med En Geishas memoarer - den vackra skildringen om kärlek och kamp. Filmen är visuellt bländande och genomgående vacker. Storyn påminner om askungen i många avseenden när filmen beskriver Sayuris omtumlande och hårda resa från tjänare till den ledande geishan i Kyotos berömda tehus. Jag läste Arthur Goldens bästsäljande roman för många år sedan. Blev lika trollbunden då som nu. Och förbannade mig än en gång över att jag inte hann ta mig till Kyoto den där gången vi var i Osaka med Crystal.

Lördagskväll startades med Babas bilar. Jag ville stänga av efter halva filmen. Ja, helt enkelt för att den var värdelös. Alex däremot tyckte det var kul med finnar som skjuter varann och smugglar knark i fiskar. Och vad gjorde Sara Sommerfeld och Andreas Wilson i denna korkade film? Och hur kunde Sara vara Babas dotter? Äh, den vara bara störtdum!

Som tur var hade vi hyrt Walk the line – love is a burning thing också. Den räddade min lördagskväll. En vacker film, med en hjärtskärande inledning, om den legendariske musikern Johnny Cash och hans livslånga kärlek till June Carter. Filmen skildrade hans målmedvetenhet om att bli musiker och hans demoner som han aldrig riktigt lyckades fly från. Så in i bra! Joaquin Phoenix var grym i sin tolkning som the man in black. Fick upp ögonen helt för musiken. Och givetvis har jag haft strofen "and it burns burns burns" på huvudet hela dagen.