Therese Ahlberg

Jag vet att jag redan använt detta uttrycket: men idag drabbade livet verkligen mig. Vi befann oss på högskolan, på Idp, en mängd studenter, lärare och andra som jag aldrig sett tidigare. Och så Björns fru och tre döttrar. Vi var på minnesstunden för Björn Lagerholm, och det var så fint. Två foton av Björn och hans gitarrer prydde bordet framme vid whiteboartavlan tillsammans med ett gäng levande ljus. Med all denna prakt och högtidlighet kom tårarna, ångesten, rädslan och sympatin. Tankar om döden, om livet, om familjen, om att säga jag älskar dig och vetskapen om att ingenting är för evigt. Att livet inte är en garanti och att allt det du tänker att du ska göra imorgon kan vara för sent. Med tårarna kom också insikten om vad livet egentligen går ut på. Inte kan det vara att bli ledsen för att folk är otrevliga, eller tycker att jag stavar fel i mina nyhetsmail. Inte kan livet gå ut på att hela tiden prestera mer och bättre, på att ha ett sprängfullt cv och att missa betydelsefulla födelsedagar för att jag satt i ett ineffektivt 15-timmarsmöte. Jag, Anna och Therese pratade om att man sällan säger att man älskar sin familj. Jag säger det förvisso alltid till mamma och pappa, men det har blivit mer vana än känsla över mina ord. Därför ringde jag mamma ikväll och sa att jag älskade henne innan vi la på. Det lät nog som det alltid brukar göra när jag säger det, men denna gången menade jag det av hela mitt hjärta. Allra helst nu när mamma åker till nästan jordbävningsdrabbade Bali om 2 dagar.

Idag har varit en omvälvande dag.

Jag tar med mig Björns ena dotters ord: "Alla får komma – det sa pappa alltid" om att studenterna var bjudna till begravningen på fredag.

Jag tar med mig Björns ord om Poppius "gör det sen när du pluggat klart, få ut det mesta av din studietid innan dess", men förvandlar avsikten till att handla om livet istället.

Och så tar jag med mig att mitt soundtrack även är en av Björns favoritlåtar.