Skilsmässobarn part II
Det har hänt en del grejer på min blogg medan jag varit bortom internetuppkoppling. Efter inlägget Skilsmässobarn som nu är borttaget har kommentarerna flödat. Aldrig förr har familjefejder varit så rafflande att till och med icke-inblandade tar till bloggeri för att smutskasta eller uttrycka sina åsikter (kalla det vad du vill). Intressant tycker jag eftersom det nog var första gången det sistnämda hände. Dock väldigt ointressant för resten av bloggens besökare.
Hela denna grejen känns tråkig, banal och overklig. Men var gång jag försöker tänka klart inser jag att detta faktiskt händer mig och att den sommar jag sett fram emot så mycket faktiskt inte blev helt som jag tänkt mig. Men den blev verkligen inte skitnödig för det. Spanien-trippen blev fantastiskt utan att jag behövde låna ihop till den. Mina vänner (inklusive Alex big time) har verkligen visat att de är just så bra som jag alltid vetat och mycket roliga grejer har skett innan sammandrabbningen på Holmviksgatan 21. I mina ögon var det oundvikligt. Hade det inte hänt nu så till jul. Kan väl bara önska att det fått andra konsekvenser. Men nog om det på denna bloggen. Är det någon som har något mer att säga i detta ämnet så var modig nog att ta det med mig personligen, tack!
Jag tycker att du är modig Therese. Det är lätt att glömma bort sig själv och sina känslor när man jämt ska tänka på andra och att de ska må bra. Men som du skrev så var det kanske oundvikligt det som hände, vad det nu var. Och säkerligen hade inte du reagerat som du gjort om det inte funnits en anledning. Yo go girl!
Vet inte vad som hänt. Läste aldrig inlägg 1. Jag är också ett av 90-talets skilsmässobarn som fortfarande tampas med att acceptera mina föräldrars val. Ibland måste man säga ifrån. Jag önskar att jag gjort det fler gånger. Kram till dig