Malmö beach
Jag älskar att bo nära havet!!!
Casa mia
Tavlan från Antigua är uppspikad och skivorna insatta i bokhyllan. Nu har jag bott i lägenheten sedan oktober. Det har tagit låååång tid, men nu är gardiner, lampor och sofföverdag äntligen på plats.
Jag trivs fantastiskt bra i Slottstaden. Tio minuter till stan, fem minuter till havet, en minut till Sophie, en halv till fastern min - och nu pojkvännen runt hörnet.
Det enda jag skulle kunna klaga på är att ett gäng måsar har fått för sig att "kackla" utanför mitt fönster var morgon vid halv sex.
Välkommen på rundvandring... sovrummet med fransk balkong fastnade inte på kort, har för tillfället reservsänglakan i brist på tvättid:)
Presenttips mottages
I veckan ska jag köpa tre presenter som ska ges bort nästa lördag, på vad som gått och blivit stora kalasdagen. Och jag har svårt för att komma på något kreativt förutom presentkort på konserter... Presenttips mottages därför tacksamt till:
1) Cool kusin som fyller 18 år.
2) Musiker och landskapsingenjör som fyller 33 år.
3) Tillhörande syster till nummer 2 som fyller 30 år (har aldrig träffats).
1) Cool kusin som fyller 18 år.
2) Musiker och landskapsingenjör som fyller 33 år.
3) Tillhörande syster till nummer 2 som fyller 30 år (har aldrig träffats).
Pirri pirri
Om jag vore en krydda just nu skulle jag vara en Pirri pirri:) Inte för att jag är sjukt het, som Anna så roligt kommenterat, utan för att jag är just pirri:)
På korrekt svenska skulle det väl egentligen heta pirrig... eller kanske... smått förälskad:)
På korrekt svenska skulle det väl egentligen heta pirrig... eller kanske... smått förälskad:)
Helgen som bara försvann
Ikväll ska jag hoppa i säng tidigt tidigt, "ska bara" göra en massa saker först:) Efter en 7-dagars arbetsvecka med 18 timmars jobb totalt lördag + söndag är jag nu tröttare än någonsin. Lägg då på After work-vin i fredags följt av god mat på JP´s med familjen, en kass film (som jag inte lämnat tillbaka än - neeeej!) och en mycket trevlig fondue-afton som slutade tidigt imorse. Mitt epitet är kort och gott trötter just nu. Skulle behöva sova en vecka om det hade gått.
God natter!
Se upp för nr.5423
Idag fick jag dåligt samvete.
Precis i början av det nya året övertalades jag till att anmäla mig till att springa Vår Ruset i maj, Mitt i all stress på jobb hade jag helt glömt bort detta - tills jag idag, lite lätt anfådd efter ett trappmaraton upp till avdelningen, öppnade ett kuvert där min nummerlapp låg i. Se upp för nr. 5423!!! Kanske den mest oförberedda sprinterskan i loppet. Får hoppas att jag kan klara mig på gamla meriter:)
Alfa Laval har hyrt ett tält och vi är femtio personer som ska springa/gå fem kilometer ihop. Ser fram emot fikan efteråt:)
Anna (helmethead) i Stockholm motiverar mig. Kan hon - kan jag - vi kommer ju från samma kollektiv:)
Dessa ex
Varför ska man berätta för sitt ex att man träffat någon ny? Vad tjänar det egentligen till?
Alex ringde mig i går kväll och ville prata. Jag hade precis lagt mig då så vi sköt på samtalet tills ikväll istället. Det har helt klart stört mig hela dagen att vi ska "snacka". Är lite nervös och har haft ont i magen. Vet ju om att han ska berätta att han träffat en ny.
Jag har själv ringt upp ex för att ha "det där samtalet". Men då har jag inte avslöjat min nya status på Facebook innan samtalet och inte heller struntat i att svara på avtalad tid! De där samtalen blir ändå oftast bara konstiga och obekväma - vad förväntas man egentligen komma fram till? Vad ska de sista orden bestå av?
När det gäller mig och Alexen hoppas och tror jag att vi kan vara vänner en vacker dag. Det vore så synd annars: Vi delar ju den roligaste tiden i mitt liv. En sak är säker i alla fall: Vi kommer att träffas oavsett om vi klarar att hantera det eller inte.
Höstens färger på bloggen
Foto:Scanpix
Mustigt och varmt - nu har jag inrett bloggen i höstens färger 2007.
Jag tycker mycket om kombinationen senapsgult med plommonlila. Det är uderbara färger att kombinera eller ha ton för ton från topp till tå - och på sin blogg!
Sprickfärdig
Något jättekul har hänt. Jag får ett leende på läpparna var gång jag tänker på det. Kan/får inte berätta vad det är. HIhihihihihihihihihihi!
La vita e bella
För snart två veckor sedan, då jag precis skulle ta nya tag med ex-jobbet och hade bestämt mig för att, trots min handledares opeppiga uttalanden (t.ex: du fattar väl att du inte kommer kunna bli klar i tid), ge allt jag hade för att hinna i tid, hade jag lovat mig själv att jag inte skulle läsa min hotmail förrän jag ex-jobbat klart den dagen. Men jag sögs till hotmailknappen i menyraden ändå. 5 nya mail i inboxen, ett från Chelsea. Jag läser det sist så att jag får skratta lite, tänkte jag...
Mailet var inte skrivet av avsändaren utan av hennes man Gareth som berättade att Chelsea omkommit i en bilolycka två dagar tidigare. Overkligt tänkte jag, det kan ju inte stämma. Jag skulle ju besöka henne i sommar, vi skulle ju umgås med våra familjer, jag hann inte säga hejdå, vi var ju själsfränder, delade så många minnen. Tankarna strömmade fram. Men konstigt nog uteblev tårarna.
Jag öppnade min rapport till ex-jobbet och skrev vidare. Oberörd, som om att orden jag läst inte smärtade eller fick störa mig. Jag skulle ju gå upp i juni. Jag skrev ett ord, tror att det var målgrupp - sen kom tårarna - vad var det egentligen jag hade läst.
När chocken släppt läste jag mailet igen. "Chelsea was happy, we had just bought a little dog. She loved you and talked about you all the time, you were her best friend". Gareth skrev att jag gärna fick komma på begravningen och att jag var välkommen att skriva något som han kunde läsa upp vid ceremonin. Det var alltså sant. Jag velade ett tag men kom fram till att jag inte ville åka till begravningen i Wales utan hellre hade en ceremoni här hemma. När jag var i Stockholm arrangerade vi en fin sorgbukett med vita och gula liljor (för vänskap) och skrev en rad.
I tisdags var begravningen. Jag hade tankarna med Chelsea hela dagen och på kvällen gick jag och Alex på gudstjänst för att få ägna tankarna i lugn och ro. Tände ett ljus och slöt ögonen för att tänka så att hon kunde höra, skrattade plötsligt till för att jag kom på att jag tänkte på svenska, Chelsea kunde ju bara hej, tack och massa snuskfraser - fick tänka på engelska istället (!!). Efteråt gick jag och Alex en lång runda och pratade, jag har verkligen världens bästa Alex. Även om vi var i ett annat land och inte vid begravningen kändes det fint. Senare på kvällen fick jag ett sms av Gareth där det stod att han läst upp mitt brev i kyrkan och att alla hade skrattat åt delen om världens största cheddarpizza. De hade även spelat "vår" låt. Då kom tårarna igen.
Om jag varit lite kort, konstig, haft svårt att dra upp smilbanden har ni nu förklaringen. Det kom över mig att jag inte kan det här med sorg, vet liksom inte riktigt hur man gör, har aldrig mist en nära vän tidigare. Men för mig har det funkat att prata, skratta, gråta, promenera, vara tyst, tända ljus i typ alla kyrkor i min närhet och mest bara tänka. Men det här med sorg är en märklig grej, man vet liksom aldrig när den kommer över en.
Det jobbigaste har varit att träffa människor som inte vet, som inte har haft chans att få veta och som jag i sammanhanget inte har kunnat berätta för. Och värst i detta har varit att ha en handledare som inte ens har kunnat säga "jag beklagar" utan bara bulldozat på som om inget hänt fastän att jag berättat. Jag bestämde mig för att gå upp i september istället och det känns bra. Sorg kan man inte skjuta på även om jag hade velat lämna Eskilstuna helt klar. Jag var tvungen att få ge Chelsea och mig själv tid (halleluja vad det lät).
Det jobbigaste har varit att träffa människor som inte vet, som inte har haft chans att få veta och som jag i sammanhanget inte har kunnat berätta för. Och värst i detta har varit att ha en handledare som inte ens har kunnat säga "jag beklagar" utan bara bulldozat på som om inget hänt fastän att jag berättat. Jag bestämde mig för att gå upp i september istället och det känns bra. Sorg kan man inte skjuta på även om jag hade velat lämna Eskilstuna helt klar. Jag var tvungen att få ge Chelsea och mig själv tid (halleluja vad det lät).
Nu känner jag mig stabilare och redo att komma ut ur min bubbla, känner att jag har avskärmat mig och undvikit att träffa människor i två veckor. Chelsea kommer alltid finnas med mig, precis som tidigare. Och jag tror absolut att vi kommer att träffas igen - för det gör själsfränder.
I detta brus av sorg och tankar har det hänt många bra saker vars glädje gjort det lite lättare att gå vidare (eller vad man kallar det). Har blivit kallad på arbetsintervju på Alfa Laval, har fått tag på stor lägenhet vid Lilla torg (ska dela 90 kvadrat med en Fredrik), har fått beröm på mitt nya jobb och så har jag haft kompisen Sophie på besök i 5 dagar. Och nu i helgen har jag varit hos min malmökompis Emma i Stockholm på partaj (var ute på Olssons video - absolut coolaste namnet på ett uteställe). Har tränat vibrationsträning och hittat en person att snacka reggae till fördärv med. Och så har Maria och Fredrik äntligen fått en son (11 dagar över tiden). Grattis grattis grattis!! Och sommaren är här för ett tag.
På onsdag är det examensfest. Livet leker faktiskt egentligen! La vita e bella, som Roberto Benigni, hade sagt. Livet är vackert, men det gör riktigt ont att leva ibland.
Dagens ord
På tv, radio och i tidningen: kommunikationskonsult. Lycka till världens mest överskattade person Persson - det kan han behöva på sitt nya jobb som kommunikationskonsult med tanke på att han misslyckats fatalt i nästan ett deccenium med att kommunicera med svenska folket.
Rrrrrrröda stövlar någon?
Nu är det bara en dag kvar på mina första auktioner. Om du vill buda på dessa snygga röda stövlar så gå in på www.tradera.com/auktioner/therese07. Högsta budet ligger just nu på 52 kronor. Värsta fyndet!